Detta är en intervju och fika med John som är hemlös i Stockholm. John, en 48-årig hemlös man i Stockholm. Han har varit hemlös i snart två år och har en bakgrund som snickare, kock och rörmokare. Han har haft ett ”normalt” liv med förhållanden, husdjur och ett hem, men på grund av privata skäl har han blivit hemlös.
John beskriver sin dagliga rutin med fokus på hygien och att hitta mat. Han besöker Frälsningsarmén för att duscha och borstar tänderna, och han nämner olika organisationer och kyrkor som erbjuder frukost och lunch. Han sover i ett tält utanför Tumba och försöker hålla sig ren och snygg för att kunna söka jobb.
John diskuterar olika kategorier av hemlösa, inklusive de som har missbruksproblem, de som är ”bortskämda” och har ekonomiska resurser men väljer att vara hemlösa, och de som helt undviker kontakt med myndigheterna. Han kritiserar socialtjänstens system och menar att det inte fungerar, särskilt för de som är skrivna i en annan kommun än Stockholm.
Han delar med sig av sina erfarenheter av härbärgen och beskriver dem som otrygga och obekväma. Han föredrar att sova i sitt tält trots kylan. John påpekar att det finns ett stort behov av rörmokare, men att hans hemlöshetssituation hindrar honom från att få jobb. Han nämner också svårigheter med att få tillgång till motion, sjukvård och tandvård.
John tar upp problemet med att många hemlösa saknar legitimation och bank-ID, vilket gör det svårt att få tillgång till tjänster och stöd. Han avslutar med att berätta om sin låga ersättning från socialtjänsten och hur hemlöshet har blivit en ”verksamhet” för vissa organisationer.
Intervjun gjordes hösten 2024 av Ove Holmberg och Carl-Johan Krook. John är ett fingerat namn.

—

Ove:
Hej John, vem är du?

John:
Ja, jag. Kille, 48 år. Hamnat mellan stolarna. Hankar mig fram som hemlös. Stockholm. Ingen missbruk. Utbildad rörmokare. Gammal snickare som har jobbat 14 år på krogen. Kort och kort, egentligen.

Ove:
Kan du backa bandet tills du var innan hemlös? Vad pysslade du med då och hur blev du hemlös?

John:
Jag utbildade mig till snickare som ung. Jäkligt duktig i skolan och har alltid haft det lätt för mig. Jag ville inte jobba som snickare så jag hoppade in på krogsvängen och var där i 14 år.

Efter 14 år så tröttnade jag och då hoppade jag in i byggsvängen igen ett tag. Sedan hade jag en liten fallolycka på höger arm. Så lite operationer och grejer. Så då utbildade jag mig till rörmokare. Levt fullt normalt liv. Förhållanden, djur, hus.

Hela faderullan. Sedan kommer det saker och ting i vägen som gör att man helt plötsligt bara hamnar mitt i palasket. Du droppas. Det har ju med privata saker och ting att göra. Men som sagt, inget missbruk. Det är jäkligt lätt hänt. Vem som helst kan hamna i den här situationen och det går fort.

Ove:
Hur länge sedan var det?

John:
År i går. Det är snart två år sedan.

Ove:
Hur ser en vanlig vecka ut och en vanlig dag för dig?

John:
Jag håller ju prio på det här med hygienen först och främst. Det tar för vanliga människor tio minuter att göra hemma. Jag går på toaletten, borstar tänderna, tar en ducsh och drar till jobbet. Det tar en halv dag för mig att få alla de bitarna. Det gäller att vara planerad. Jag bor i ett tält utanför Tumba, mellan Tumba och Rönninge. Fint område, håller rent och snyggt. Jag försöker stiga upp någon gång vid halv sju, kvart i sju på morgonen.

Jag tråcklar mig upp ur tältet, lite grus i ögonen. Jag blaskar av ansiktet och borstar tänderna. Klär på sig, tar rena kläder med sig. Jag hoppar på första pendeltåg upp till Hornstull. Där finns det på Frälsningsarmens sociala center dusch, toalett och sådana saker.

Man måste vara där jäkligt tidigt. De öppnar klockan nio. För att få möjlighet att komma in i dusch, står man i kö klockan åtta på morgonen. Då får man snällt ställa sig i kö medan alla sticker till jobbet. Då står man i kö och tittar ut tills de öppnar klockan nio.

Ove:
Hur länge har du möjlighet att duscha?

John:
Man har ungefär 30 minuter på sig att duscha och borsta tänderna. Mellan 20 och 30 minuter, beroende på hur många det är. Jag tror att de har fem duschtider på en dag. De är öppna mellan nio och ett. Därefter kan man få en macka och en kopp kaffe. Ibland har de fått sushi-lådor från ICA. De gör så gott de kan.

Ove:
Det är inget du behöver höra av i förväg?

John:
Nej, det går inte att boka i förväg. Det är att snällt ställa sig i kö. Det är det man försöker göra åtminstone fyra dagar i veckan. Det är måndag, fredag och duschen. Då finns det inte lördag eller söndag någonstans. Helgerna dör.

Käk finns det i överflöd. Ser man en avmagrad, hungrig, hemlös i Stockholm så kan man dra öron åt sig på en gång, för då är det något som inte stämmer. Mat finns överallt. Mat och kläder. Alla dagar i veckan. Alla dagar i veckan.

Ove:
Var finns det någonstans?

John:
Om vi tar frukost till att börja med. Då har du Frälsningsarmen Hornstull Sociala Centret, Högalidskyrkan har börjat måndag till fredag. Jag var där idag. Det var rena rama hotellfrukosten. Det var tre olika sorters gröt. Det var fyra-fem olika sorters mjukt bröd, hårt bröd, mackor. Hur mycket pålägg? Det var helt galet. Jag satt och tittade. Vi har fem dagar i veckan nu. Kanon.

Du har organisationen Ny Gemenskap. De har Kungsholmen, Västberga, Vällingby, Korskyrkan, Södra Högkyrkan. Måndag till fredag mellan nio och tolv frukost. Vissa ställen har lite lättare lunch. Lunch, eller middag om man säger. Måndag, onsdag och fredag mellan klockan ett och fem har vi Öppna Dörren Kungsholmen.

Schysst käk, såna saker. Onsdagar är den bästa dagen under hela veckan. Då har man frukost överallt. Sen är det lunch i Solnakyrkan klockan tolv. Sen är det Öppna Dörren mellan tretton och sjutton. Sen är det Västberga kyrkan mellan sjutton och arton för middag.

Sen har du Café Liv Citykyrkan mellan klockan nitton till tjugo. Du kan äta dygnet runt den dagen. Onsdagar är galna.

Vissa glitch dagar finns det, då det inte finns på kvällen. Även som idag, tisdagar finns det ingenting på kvällen. Men det är alltid någonstans som de säger “Gå dit dom har allt.” Ordet sprids. Mat finns överallt. Söndagar är det alltid något på Medborgarplatsen klockan tolv. Två eller tre organisationer som kommer med olika stötar. Med käk och kläder, hygienartiklar, hundprylar. Hemlösa hundar har en hel uppsättning med hundkoppel och hundmat.

50-50 kommer Mr. Barber dit och klipper människor. Men som sagt, mycket kö. Mycket köstående. Ska du ha en chans måste du vara först på plats. Och det blir inte mindre och mindre folk i de här köerna. Det blir mer och mer och mer. Det senaste halvåret har det bara exploderat.

Ove:
Tar det slut någon gång av tjänsterna?

John:
Absolut, det gör det. Helt klart. Man får räkna med att vara minst en timme innan de öppnar eller kommer. Det är konstant. Hygien och käk är mina två första saker. Jag ska ha rena kläder. Jag ska vara väl friserad i håret. Jag ska inte lukta illa. Annars är jag helt chanslös till att ens söka ett jobb. Det säger sig själv. Det är många som tappar den biten. Och då har man på något sätt tappat självbevarelse i driften också. Då skiter man alltihop och då kommer man inte i millimeter. Dagarna går, men som sagt, allt tar tid.

Ove:
Du nämnde tidigare att det finns olika kategorier av akut hemlösa. Kan du nämna vad det är för kategorier?

John:
Det är Moment 22 hemlösa. De som egentligen hamnat mellan stolarna med alltihop. Man är inte skriven i Stockholms stad. Man får inte ta förmåner av vad Stockholms stad erbjuder. Jag är skriven i Solna, så jag faller inte under tak över huvudet garantin.

Du har de missbrukande hemlösa. De som i nio fall av tio väljer missbruket före tak över huvudet. Oftast ställs det lite krav i alla fall. Ska du bo på boende får du inte missbruka. Så kommer de in på sånt och sen tar man ett snedsteg. Då åker man ut därifrån och så börjar allting om. Eller så åker man in på behandlingshem och så kommer man ut och så börjar man. Mycket fipplig fapplig.

Sen har du de bortskämda hemlösa som jag kallar dem. Det är de som kanske har en hög pension eller ett högt aktivitetsstöd från Försäkringskassan. Men tycker att de pengarna kan jag ha i fickan istället för att betala en hyra eller ett rum på ett vandrarhem. Socialtjänsten kanske vill att du ska betala om du har pengar så länge du kan. Men då väljer man att sitta på Centralstationen istället och har då inte kontakt med myndigheter.

Sen finns det de här som står helt utanför som inte vill ha kontakt med Socialtjänsten heller. Vilket jag på vissa sätt kan förstå.

Ove:
De är generellt skeptiska gentemot stat och myndigheter?

John:
Lite det. Det hör jag mer och mer dagligen att det är min mänskliga rättighet att ha ett boende, det är sk “tak över huvudet garantin” och att jag inte har socialbidrag och så. Då måste du kanske vara inskriven hos Arbetsförmedlingen och söka 30 jobb i månaden. Det vill jag inte. Ingen ska tvinga mig att söka jobb. Jag vill inte motprestera. Det är många som är så, tyvärr. Det finns olika grupper av det.

Ove:
Hur tycker du att hjälpen från socialtjänstens system fungerar idag? Är det någonting du skulle vilja ändra på? Då får du tänka ur alla de här fyra gruppernas perspektiv. Det är en stor fråga.

John:
Ja, det är en jättestor fråga. Systemet för mig funkar inte alls. Jag är skriven i Solna och de säger åt mig att ställa mig i Stockholms bostadskö. Jag började nästan garva. Ska jag bo i ett tält 17 år för att kanske komma in i en lägenhet?

Jag kommer garanterat dra på mig skulder i mängder under den här tiden. Bara för att överleva. Systemet funkar inte. Det funkar inte för fem öre. Om vi tar missbrukarsidan. Man kan inte begära att de ska bereda utan hjälp. Samtidigt som de inte ska ha hjälp om de inte vill bli hjälpta. Det handlar om att ge och ta där. Att tak över huvudet garantin enbart täcker Stockholm stad, det är helt idiotiskt. Vi bor i 08. Stockholm ska vara Stockholm.

Det ska inte vara Stockholms stad och sedan Solna stad. Det tar åtta minuter för mig att åka ut dit. Så är jag plötsligt i en ny stadsdel som har helt andra regler. Det finns inga rim och reson.

Det här med Härbärgen. Idén är väl kanske bra. Jag skulle nog personligen. Så skulle du komma och säga till mig. Vi har ordnat en sovplats på dig i sovsalen i Midsommarkransen eller H-huset, eller Stadsmissionens Härbärge, fyra nätter. Jag vet inte hur mycket jag skulle lägga in mig där. Jag är tryggare i tältet. Det är där det stjäls. Då är det lågt tröskel. Du kan komma in och vara hur påtänd och packad du vill. Då ska du ha en sån sovare bredvid dig som kanske inte har duschat på tre veckor.

Nu låter det som att man generaliserar människor. Och sätter sig själv över dem. Att man skulle vara bättre eller finare än dem. Men på något sätt blir det lite så. Då ska man ju trappas vidare sen från Härbergen. Det ska vara en akutlösning. Det ska inte vara en lösning som ska vara två, fyra veckor. Att du sen kanske ska flytta till ett vandrarhem.

Sätt dig på ett vandrarhem och sök ditt ekonomiska bistånd. Då kan du söka lägenheter. Du tappas på vägen. Det finns inget steg efter – om du inte har ett missbruk. Har du ett missbruk får du alternativa behandlingshem, boende på andra orter. Det kämpas mer där. Min erfarenhet av alla som jag har pratat med; Härbärge, nej tack; Vandrarhem, jättebra. Men sen? Det finns ingen uppföljning. Det finns ingen hjälp alls efter. Då är det 110 procent eget ansvar.

Det är jäkligt jobbigt med eget ansvar. När man lever i den här situationen. Det är jäkligt svårt att ta. Det går åt så mycket energi. Jag brukar säga, inte leva utan överleva, för att fortfarande ticka vidare. Jag är rörmokare. Det skriks efter folk. Ska jag kunna köra jobba när jag sover i tält? Det är idiotiskt.

Ove:
Vad är det som hindrar dig från att ta ett jobb som rörmokare? Om det finns ett stort behov.

John:
Ja, var ska jag sova?

Ove:
Jag vet inte.

John:
Skulle du ha mig som rörmokare hemma hos dig? Om du vet att jag har sovit i tält. Då kanske jag sover två timmar på dygnet. Det är kanske lite knivigt. Ja.

Ove:
Du kanske är naiv där. Om det är ett så stort behov. Och du har den här kompetensen. Skulle inte en arbetsgivare kunna hjälpa dig med det här boendet?

John:
Det finns inte en arbetsgivare som gör det. Snarare tvärtom. Om man säger att jag bor någonstans. Jag är hemlös för tillfället. Jag hoppar runt lite. Man blir så osäkert kort för en arbetsgivare. Sticker han till Göteborg imorgon? Kommer han vakna imorgon bitti för att han sover i tält? Varför sover han i tält? Vad är det för kufisk person? Fördomarna är många där.

Ove:
Andra jobb då? Är det möjligt? Jobba i butik? Städa? Du nämnde att du har varit i krogsängen förut. Någonting där kanske?

John:
Ja krogen, absolut. Krypa in i tält på dagen. Det blir som en dålig ursäkt. Det blir en fruktansvärt ond cirkel. Som jag själv har börjat märka att man fastnar mer och mer i. Man fastnar i cirkeln. Att jag ska gå dit för att duscha. Därför att äta. För att få sina behov. Och så ska du ha ett jobb uppe på det. Då kan du inte gå och duscha. Du tappar de här mänskliga sakerna. Tappar du för att du då ska ha ett jobb? Absolut. Skulle någon arbetsgivare komma och säga. Du har fast anställning och jobbar som rörmokare. Ja super, men vad fan ska jag käka? Jag står med noll kronor i fickan. Jag har lön om en och en halv månad.

Ove:
Jag tänker så här. Utanför Stockholm då. Om du är i krogsvängen. Det finns ett stort behov. Till exempel i Åre drar jag till med. Där får man ju boende på köpet.

John:
Absolut. Jag har varit inne mycket på det här. Säsongsjobb i Åre, Gotland och de här bitarna. Jag blir 48 i sommar. De garvar åt mig om jag söker ett restaurangjobb. Sorry gubbe. Man är förbrukad när man är 25. Jag gjorde 14 år. Det är unikt inom krogsvängen. Jag kan nog räkna upp att det är 10 bartenders i Stockholm som hängde med 14 år. Många kör ett, två år. Sen pluggar de vidare. De garvar åt mig nu kan jag säga. Inte ens Gröne jägaren finns kvar längre. På rätt sätt. Mina kompisar och alla de därifrån har lagt ner dem också.

Ove:
Vad har vi mer? Du nämnde en fråga som du redan svarat på. Finns det någon plats där du känner 100% trygg? Är du 100% trygg i tältet?

John:
Nej. Det går inte. Jag vet ju inte när jag kommer ut idag om några snorungar tuttat eld på skiten. Jag vet ju inte. Då sitter jag i skiten.

Ove:
Du har inga prylar där som är värt att sno.

John:
Inget som är värt att sno.

Ove:
Hur är det att sova en natt där ute?

John:
Nu låter jag jättekonstig men det kan vara jävligt mysigt. Det kan vara fruktansvärt mysigt. Jag vaknar upp till fågelkvitter och tar mig en korv. Man får finna de ljusa bitarna. Men det kunde vara värre. Det kunde vara så mycket värre.

Jag brukar säga till dem som sitter på T-centralen och gnäller om att de inte får ligga på bänkarna och sova. Ta pengar, tjacka två ordentliga sovsäckar och tält. Hitta ett naturreservat, göm dig och håll rent och snyggt.

Då får du ligga ner och sova. Du har sovsäckar så du håller dig varm. Du kan ha lite grejer där. Bara hålla rent och snyggt runt om.

Ove:
Det var ju svinkallt i natt?

John:
I natt bet det lite i näsan, kan jag säga. Men det har varit värre i vinter. Rekordet har varit 12 minus.

Ove:
Då räcker inte en sovsäck.

John:
Dubbla. Men det var ingen rolig natt. Det var inte många timmar sömn.

Ove:
Bra. Har vi mer?
Du har ju berättat att du bor i ett tält. Du har ju berättat det här för oss tidigare. Kring erfarenheter kring att bo på Härbärget. Har du haft några tidigare erfarenheter av att få en sängplats på ett härbärge? Hur kom du i kontakt med härbärget? Hur var upplevelsen där?

John:
För att hamna på ett härbärget i dagens läge så är det ju hemlöshetsmottagningen. Det är de som har styr över det systemet. Efter kontorstid kan du ta kontakt med Socialjouren.

Då är det oftast en väldigt stressad, irriterad äldre dam. På andra sidan telefonlinjen som ber om personnummer och ställer lite korkade frågor. Kan du inte sova hos en polare? Har du verkligen ingenstans på vägen? Varför ringer jag er? Det blir idiotiska frågor. Hon ringer upp oftast efter 5-10 minuter. Ändå har hon fått en plats eller så har hon inte fått en plats. Då är det så här, du har en plats där, åk.

Då får man snällt ta sig ut dit var det kan vara. Då blir du inskriven. Ibland får du din väska inlåst, ibland får du inte din väska inlåst. Du kan ju mötas av spyor på golvet.

Ove:
Varför låser man in väskan?

John:
För att man ibland inte får ta med saker och ting in. Som missbrukare av kanyler och sådana saker. Eller vapen tillhyggen och så vidare. Vissa ställen får du allting med dig in. Det är så jätte jätte olika. Vi har ju praktexemplet där du själv vet om Hammarbybacke. Härbärget där som nu är rivet. Historien om Hammarbybacke, har du hört den?

Ove:
Nej jag har faktiskt inte gjort den.

John:
Historien om Hammarbybacke var att det var ett dagis från början. Som fick en jäkla massa svartmögel. Och jag tror att det var radonstrålning och skit det där. Som man fick inte ha kvar som dagis. För att då skulle barnen bli lidande. Så man kickade ut ungarna och så kickade man in hemlösa. Som härbärgare. För att svartmögel och sådant gjorde liksom ingenting, det kunde ni inte ta.

Och där var det ju total misär. Det värsta stället i stan nu är vid Grimman. Där säger ju personalen till när man checkar in att sov med kläderna på dig. För att annars så blir de stulna. Alltså sov med skorna på dig, annars blir de stulna. Och där kan du mycket väl hitta människor som sitter med kanylen i armen.

Och är man inte missbrukare så blir det väldigt obehagligt. Alltså det blir fruktansvärt obehagligt. Både för- och sjukdomsmässigt. Och folk kan snedtända. Det kan bli slagsmål. Du kan få saker och ting stulna. Där sover du med ett öga öppet. Och det är mycket på grund av att det är lågt tröskel. Och där måste ju Soc på något sätt lära sig att skilja på folk och folk. Det går inte att sätta Urban 72 år som har suttit på T-centralen i fyra år. Men nu är han jätteglad. Han ska komma in på ett härbärge och sova. Sen möts han av det där. Det är klart som fan han går därifrån.

Ove:
Är härbärgen drogliberala? Är du hög och kommer dit så får du komma in och sova ändå.

John:
Det som kallas för härbärge eller akutboende. Sen har vi något fint namn som heter planeringshem. Men det är ju samma sak. Alla de är i lågtröskel. Du får inte knarka och dricka där inne. Men du får ställa dig utanför ytterdörren och skjuta in dig en sil. Så får du gå in igen. Det är fullt normalt. H-huset är Skarpnäck. Om du kommer dit aspackad så har du en kasse bira med dig. Då kan du be dem ställa den i deras kyl. Så får du den dagen efter.

Då är biran kall. Det är så sjukt så det finns inte. Missbruket är ett problem som Soc måste ta tag i galet.

Ove:
Jag tänker också på att man kanske kan råka i luven på varandra på härbärgen. Hur sköter man det så att ni inte råkar i luven på varandra nästa gång? Kan man få ett boende på samma ställe där man har varit i slagsmål med en polare?

John:
Det blir placerat där det blir placerat.

Ove:
Så den parametern finns inte där.

John:
De samkör ingenting om vilka som är incheckade och inte incheckade. Du kan ju träffa din största fiende på gatan, som du också kan träffa på härbärget.

Ove:
Och deras sovsal med också?

John:
Ja, absolut. Och genom att det i den här branschen det finns tyvärr så har det blivit väldigt mycket kompistjuvar och sådana saker. Det är många som är förbannade på varandra.

Ove:
Nu sa jag sovsalar. Finns det olika sorters rum som man kan välja mellan eller bli tilldelad?

John:
Du får ju aldrig välja någonting. Här är din säng. Punkt. Och då kan du hamna i allting från en, om vi tar exempelvis H-huset igen. Skarpnäcksgården. Där har du ju då våning ett och två. Så har du egna rum. Och då får man en sån här vikingline-nyckel. Och då klickar du in den och då har du ditt eget rum med egen toalett, egen säng. Alltså då kan du stänga dörren. Då är det ju tryggt. Men jag har ju hört folk som har fått sina dörrar uppbrutna på nätterna. Fast de ligger där inne och slaggar. Det är galet.

Men sen har vi bottenplan då. Och då har vi sex rum där nere. Men då är det alltså tolv sängar i varje i källarvåningen.

Ove:
Ja. Våningssängar eller?

John:
Nej, utan det är vanliga sängar. Frälsningsarmén, de har ju en, två, tre fem stora rum tror jag med sex sängar i varje. Och sen har de några rum så det är fyra sängar i varje.

Ove:
Är det mixat också så att man liksom sover tjejer och killar ihop? Eller är det liksom separerat?

John:
Det är separerat. Kvinnor har helt egna ställen. Så där är det ju helt blandat. Just det. Så killar för killar och tjejer för tjejer.

Ove:
Det finns ju statistik som säger att det är runt 800 akut hemlösa i Stockholm. Håller du med?

John:
Nej, det stämmer inte för fem öre.

Ove:
Vad är det som är riktigt då?

John:
Alltså du får lägga på den siffran bra mycket.

Ove:
Okej. Varför syns inte de i statistiken tror du?

John:
Mörkertal. Det är sådana som inte vill ha med Soc att göra. Eventuellt här illegalt. Utvisade håller sig under radarn. Kanske är du skriven hos någon. Jag menar, är det skriven hos någon så är det skriven hos någon. Då har du en folkbokföringsadress. De förutsätter Soc att det är där du bor.

Om du går en kväll på T-centralen. Nu har de börjat städa lite där nere faktiskt. Polisen är ganska aktiv på T-centralen nu och kör legkontroller varje kväll. Men om vi skulle hoppa tillbaka till exempel före vintern så har det ju 200 sittande på T-centralen. Varje kväll.

Ove:
Den här legkontrollen, hur funkar det? Vad händer sen? Vad gör man då?

John:
Polisen kommer ju att kolla legitimation på dig helt enkelt. Och så gör de en slagning i sin databas och är du efterlyst eller utvisad så åker du med.

Ove:
Men annars får de vara kvar?

John:
Ja, tills de stänger. Jag tror att det är två på natten till halv fyra.

Ove:
Vad gör de då?

John:
De är ute och bor på gatan.

Ove:
Nattbuss och sådana grejer?

John:
Många åker nattbuss. Båt-Anders, som jag snackade om en hel del, han åker mycket buss upp till Uppsala. Och nu har busschaufförerna blivit schyssta så de drar på värmen till max och sen behöver de inte gå av bussen i Uppsala så han kanske får en eller en halv timme sömn konstant på bussen. För det första är det sittande. Benen sväljer på dem. Det är tär med kroppen. Fruktansvärt.

Ove:
Andra behov då? Jag tänker på de som är självklara för vi som har boende, jag tänker på motion, vänskap, you name it.

John:
Motion, ja det finns en organisation som heter Convictus som jobbar med missbrukande hemlösa. Jag var därför att jag hörde att de hade ett gym. Och jag bara, yes! Kan man sätta igång och träna lite? Är du inte missbrukad så faller du inte under vår kategori. Och lång snok på den.

Frälsningsarmén har ju gjort någon habrovink ut i Solna så de har byggt ett gym åt en kille som driver där som sitter i egna gym. Där får man inte träna utan det är hans gym. Frälsningsarmén har gått in och köpt allting. Alltså det är så jävla konstigt så det finns inte. Det är jättemärkligt. Jag har skrivit något avtal med en kille som påstår att han är PT fast han är inte utbildad PT. Och det är hans gym och han bestämmer det här. Så han är ju skitlycklig. Jag har fått ett gym kostat, gratis liksom.

Men, träningsmöjligheter? Nej, finns inte. Sjukvård? Absolut, finns på Pelarbacken. Det är ju Capio som driver vård för hemlösa, kostnadsfritt. Där är det, bara gå och droppa in och säga hej, jag behöver det och det. Recept alltså, eller vad går det igenom? Hälsokontroll, blodtryck you name it. Så där har de allting från psykvård och uppåt egentligen.

Tandläkare existerar inte. Det är fortfarande något som tydligen inte faller under folkhälsan om man ska dra tandvård.

Gemenskap? Ja, en konstig form av gemenskap. Man har vänner, men många är ute efter att tjäna på det själva. Det är inte äkta vänskap om man säger så, det är det inte.

Ove:
Det är ingen som du skulle ha förtroende åt där ute?

John:
En person skulle jag ha förtroende till, en. Utav alla dessa. Så att och sen så är det lite då, inom den här världen, att det är mycket som tycker synd om mig i behov. Alltså väldigt mycket. Se mig, skit i alla andra. Väldigt, väldigt, väldigt mycket sånt. Att det är jag först, jag först, jag först. För jag har störst behov. Och på ett sätt kan jag förstå det på ett sätt inte.

Jag är en sån som försöker hjälpa andra samtidigt som jag hjälper mig själv. Om jag är på något ställe och jag vet att det är en kille som saknar en vinterjacka och så är det någon som delar ut vinterjackor, då tar jag en vinterjacka till honom. Så kånkar jag med den tills nästa gång jag träffar honom och då har jag en vinterjacka åt mig. Varsågod.

Ove:
Kan man göra så rent generellt och ta åt en polare?

John:
Jag kan. För de vet vem jag är och de vet att jag inte skulle gå och kränga den här utan de vet att det kommer komma till rätt ställe. Men sen det finns hamstrar också som har tre, fyra pelikanförråd runt om i Stockholm. Så de bara fyller upp med prylar. För de ska man ha mer, mer, mer, mer, mer, men de använder det inte. Fantastiskt. Men det finns mycket att mycket att bita i, många problem att bita i. För styrande är alltihop där, det är ju faktiskt Soc som är styrandet och Soc det är ju faktiskt pengar. Det är där det hamnar.

Och det är där det blir så fel. För att det är så många aktörer som är vid din sida och vad ska det mer ta för några Gatans vänner, de är bra. Men det är många små…

Stadsmissionen, när de gör det här är det inte en enda orsak, det är pengar. Hemlöshet är en verksamhet idag. Det är ett bra sätt att tjäna pengar, för det är inga småpengar att ta.

Ove:
Vi bygger ju en app här och då handlar det… Här måste man ju logga in på något sätt också. Hur känner du för att uppge dina uppgifter? Med namn och personnummer, foto och så vidare. Rent generellt skulle jag säga. Inte kanske vad du känner för.

John:
Jag personligen skulle inte ha några problem med det alls. Jag hjälper mig själv med den här appen. Då måste man bjuda tillbaka. Men jag tror att det kommer tappa en fjärdedel direkt. Ändå att de inte kan. Eller inte vill. Eller så här, åh nej nu ska myndigheterna se mig. Jag vet ju flertalet av människorna som… De uppger inte ens sitt riktiga namn när de presenterar sig. De hittar på namn för att de vill vara hemliga. Men hemlösa ska de vara och ha grejer. Men nej, jag tänker heta någonting annat. Så det är lite komiskt.

Ove:
Du sa kan där, vad menar du med det?

John:
Du pratar ju om elektroniken. Nu fasar man ju ut mängder av olika mobiltelefoner bland annat. Så att de inte ska funka med bankid till exempel. Du menar att de är för gamla? De är för gamla så du kan inte använda bankidé. Då står det där, hur ska du kunna logga in då? Freja id, även om du inte ska använda den biten.

Ove:
Vi har inte kommit dit ännu, men någon lösning måste vi ha. Så att… Hur ser tillgången till bank id ut? För bank id, det är väl bankerna som utfärdar det. Och att det kommer då kanske med vissa krav

John:
Du kan inte ha poste restante. Det är många som har det att de är folkbokförd någonstans. Särskilt postadress, poste restante. Det får du inte ha om du ska ha bankidé. Då blir det avslag. Du måste vara riktigt folkbokförd någonstans. Då får du ha bank id. Där faller det för många, helt klart.

Ove:
Har du bank id?

John:
Jag har bank id.

Ove
Men hur fick du det? Är det från ditt föregående?

John:
Ja. Det ligger kvar i fem år innan man ska förnya saker och ting. Men där tror jag man måste hitta någon smart lösning. Och sen har man ju också det. Många sitter på T-centralen med sin telefon och tar två sekunder och sen är telefonen borta. Då står de där. Då är de av med bank id, alltihop, legitimation, rubb och stubb.

Ove:
Med en mobil som sådan, ringa ett samtal, skicka ett sms. Kan man det?

John:
Nej. Det är om du har någon polare du kan låna.

Ove:
Jag menar om du har en mobil, fattar du hur man blippar på telefonen?

John:
Ja, det gör mer eller mindre alla. Och gör de inte det så har de alltid någon de kan fråga om de kan hjälpa med det här. Men tillgång till…

Nej, skulle jag inte vilja säga. Frälsningsarmen har två stycken datorer. Trycker du på Google så får du vänta fem minuter så har första sidan kommit upp.

Du har medborgarkontoret uppe på Pelarbacken. Jag vet inte hur verksamma de är. Sen har du ju bibliotek. Men då ska du ha bibliotekskort. För att ha bibliotekskort så måste du ha legitimation. Och det är ju också ett gissel det här med legitimation. Det är ju helt vansinnigt. Alltså, det är helt sjukt.

Ove:
Varför då?

John:
För att få ett leg.

Ove:
Ja, berätta.

John:
Ja, du kan ju inte bara få ett leg hur som helst. Du har ju blivit av med ditt förra leg. Då ska du gå och göra ett nytt. Då måste du ha någon som intygar att du är du. Och det ska då vara en myndighetsperson, alternativt en läkare eller en tjänsteman. Tjänstemännen på Soc, de hjälper inte till med det längre. Snuten hjälper inte till med det. Även om du skulle vara daktad hos polisen och de kan gå in i brottsregistret och se bild och alltihop. Nej, det hjälper liksom inte.

Det räcker inte till. Så där sitter de också i ett moment 22 att det är många som står utan leg. De kan inte tillverka ett nytt legitimation utan leg. Du är ju ingenting. Du är körd.

Ove:
Men jag tänker när polisen går på en person på centralen och personen inte har leg då. Vad händer då då?

John:
Bra fråga. Ja, jag har inte sett det. Men ibland tar väl de säkerligen med människan för bedömning i register och sådana saker. Jag skulle kunna tänka mig det. Det är så många bitar i den här kedjan. Det har brustit. Varför kan man inte det? Hjälp en person till hundra procent istället för tio personer med tio procent. Jag har försökt förklara för många att det är jättefint av kyrkan att de delar ut mackor. Men vad hjälper den mackan till egentligen? Det är ingenting. Det är inte en macka man behöver utan det är helheten. Ta tag i en person och hjälp den hela vägen. Sen är det två personer som kan hjälpa en person var. Pay it forward egentligen. Det skulle funka mycket, mycket bättre. Och resurserna finns. Pengarna finns.

Ove:
Har vi någon sista fråga?
Hur ser din ersättning ut? Vad är det du lever på per månad?

John:
Minimalt. Det är inte många kronor.

Ove:
Vad är det du får godkänt? Det är per månadsvis som du får en godkänd budget?

John:
Det heter existensminimum för att det heter riksnorm i dagens läge. Men eftersom de vet att jag bor i tält så får jag inte för hyra el, vatten, försäkring etc. Jag får absolut lägsta, lägsta, lägsta. Söker jag 40 jobb i månaden, är med i alla aktiviteter och så vidare så är det väl 1 200 ungefär. Även ett busskort.

Ove:
Fy fan! Vi måste avrunda där. Vi får säkert tillfälle att återkomma i frågan. Jag tycker det är skitkul att du ställer upp här och hjälper oss med de här frågorna. Det är viktigt för oss att förstå hur det fungerar. Eller rättare sagt hur det inte funkar där ute. För det är det som vi försöker hjälpa till med.

John:
Det finns ju hur mycket att berätta som helst egentligen.

Ove:
Vi spar det till nästa gång. Jag hoppas att det blir nästa gång som sagt. Så att vi får återkomma. Då tackar vi John för träffen. Vi hörs och syns.